Varje gång jag ser folk hylla Milosevic ryser jag. De hyllar ondska. Ren ondska. De hyllar folkmord. Och de hyllar ett krig som skördade så många liv. Att säga att han är oskyldig är inte ens ett försök att övertala, utan mest ett sätt att vanära de döda. För det finns inga tvivel om vad han har gjort. Bevis, döda kroppar, gravar, förstörda familjer, allt talar för sig självt. Efter att ha sett stora delar av rättegången mot honom kan jag bara beundras av domarna i tribunalen och av åklagaren Nice. De avskräcktes inte av hans försök att underminera systemet, de lät honom inte göra avsteg från ordningen som är internationellt fastslagen och de synade hans bluff. Gång på gång. Trots ren ondska som Milosevic, finns det också godhet och rättvisa där ute.
söndag, februari 03, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så sant! Synd bara att idioten hann dö innan han fick sin dom!
Ja... Du skulle ha sett åklagaren. Han var grym. Han sa, och nu översätter jag fritt, att med tanke på att domen hade varit så kontroversiell och kanske skapat sån uppståndelse så fick förhandlingen, även om han inte fick säga det eller ens tänka det, det mest tillfredsställande slutet (dvs att han dog).
Jag tyckte att det var modigt att han vågade säga det. Btw, han blev adlad för sina insatser där. :)
Skicka en kommentar